FiasHälsa

Hej på er! 

Jag ber om ursäkt för mig dåliga uppdatering de senaste dagarna, men det har sin naturliga förklaring. 

I torsdags så hade jag och min kära vän Elin en fantastisk eftermiddag i stallet och en helt underbar kvällsritt i den klara kvällssolen. Allt var frid och fröjd fram tills dess att vi vände om och vi var på väg hemåt igen. Då fick hästarna spratt och skenade. Först föll Elin på rumpan och slog i bakhuvudet ganska ordentligt och jag fick lite smått panik och frågade hur det gick med henne. Hon var okej och bad mig få fatt i hennes häst som nu hade satt fart ut över en stor äng. När min häst fick syn på detta fick han fullkomligt spel och satte fart efter, han skulle inget annat än ifatt. Jag har aldrig sett att hästar faktiskt kan springa så förfäligt snabbt. Min enda tanke var Sofia, släpp inte taget för helvete! 

Jag höll i mig för kung och fosterland fram tills dess att vi kom till ett blött dike där Peppe fick skutta lite och då kunde jag inte hålla fast längre. I ungefär femtioelva knop föll jag framåt, landade på huvudet, så hårt att knäppet på hjälmen gick sönder så att den flög av, det blev mörkt men jag kände ändå att jag fortsatte rulla några varv i gräset och där låg jag sen. Vettskrämd!

Jag darrade som ett asplöv helt ovetande om jag ens var kapabel till att röra mig. Men efter många om och men stod jag upp på ostadiga ben.

När jag kom hem senare på kvällen hade jag stelnat till ordentligt i nacken och nu gjorde det vansinnigt ont. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag absolut måste åka in och sedan gick det undan. Från att sitta och äta torsk i svärmors kök till att ligga fastspänd på en bår med nackkrage på väg till magnetröntgen gick på bara några timmar. Jag gick under namnet traumafall. Fast på båren blev jag och det var bara att ställa in sig på att leva tillsamman med den här ofantligt obekväma kragen i 2-3 månader då min dom löd början till en fraktur i en av de översta nackkotorna. 

Det var en av de värsta nätterna i mitt liv och att ligga helt plant och se upp i taket helt okapabel till att röra sig överhuvudet taget var fruktansvärt. Inte ens en kudde under nacken fick jag lov att ha. Att behöva ringa på en klocka när man är kissenödig och att någon annan ska klä av dig dina trosor. Att man där i sängen ska ligga och kissa i en jävla ränna. Att vara ovetande om vad som väntar nästkommande dygn, blir det operation, får jag komma hem? var fruktansvärt! 

Dagen därpå tog det lång tid innan läkaren kom och tittade till mig. Jag var lite groggy av morfin (tacka vet jag morfin!) De sa att de bara skulle dubbelkolla med de nere på rygg en sista gång innan de bytte min krage till den som skulle komma att bli min vän de kommade tre månaderna innan jag kunde få resa på mig och åka hem. 

Två timmar senare kommer de in och berättar att alla ortopeder i hela regionen hade kollat på mina röntgenbilder och kommit fram att det inte alls var någon fraktur. Samtidigt som han berättar detta kom han fram till min säng för att plocka bort kragen och jag grät av lycka. Jag kunde alltså strax därpå kopplas bort från mitt dropp, sätta mig upp och se på något annat än det slitna taket och det bäst av allt, gå på toaletten alldeles själv! Jag bjöds på lite mat medan jag väntade på min skjuts och aldrig förr har det smakat så gott med kräm och mjölk. (Ja, jag har brutit mina hundra sockerfria dagar då tabletterna gjort mig illamående och därför haft lite svårt att äta. Då har jag tagit det jag varit sugen på som t.ex. glass)

Jag blev hemskickad med starka värktabletter och morfin. Jag mår efter omständigheterna väldigt bra och jag är obeskrivligt tacksam över det och inser att jag har haft en väldig tur.