Det är den första april tjugohundrasexton. Jag sitter med dagens första kopp kaffe i soffan och blickar ut över Uddevallabron som målas alldeles gyllene av soluppgången. Jag lyssnar på fågelkvitter samtidigt som jag funderar på vad som egentligen har hänt. Det har hänt väldigt snabbt nämligen. För ganska så exakt fyra år sedan flyttade jag till Uddevalla. Staden som tog mig lång tid att kalla mitt hem. Efter ungefär två år och i samband med min utbildning så hände det. DÄR, där exploderade det och jag hittade hem. Jag var golvad av förälskelse och porten till mitt drömjobb öppnades. Porten smälldes upp med dunder och brak och vrålade ut ett längtansfullt äntligen.
Så med gasen i botten har jag kört och jag har älskat varenda liten sekund av det. Stundtals euforiskt lycklig, stundtals lite sliten, stundtals oövervinnelig. Så där som det nog kanske är när man vågar sånt man aldrig trodde man skulle våga men ändå vågar. Sådär som det nog är när livet händer snabbt. Det har exploderat och jag har växt flera höghus högre av insikter, erfarenheter och självförtroende.
Har ni hittat dit än? Har ni hittat hem? Till det som känns sådär himla självklart att ägna din tid åt?
Det är min djupaste och viktigaste insikt. Framgången blir sällan någon du kan njuta och glädjas åt, om du inte är dig själv i det du gör. Ibland är det en jobbig insikt, för ibland, till och med rätt ofta, är det mycket enklare att göra det andra redan gör. Men jag tänker alltid i slutändan att det viktigaste är att lyssna på sin kreativitet. Magkänslan. Inte former, normer eller vad någon annan gör eller inte.
Så här sitter jag nu med en ljummen kaffekopp och funderar över allt jag lärt mig och åstadkommit under mina fyra år i Uddevalla. Jag har så mycket att vara tacksam över som jag plockar med mig. Nu väljer jag att återigen lyssna på känslan i magen som säger att tiden är mogen nog att gå vidare.
Många, många erfarenheter rikare, många fina människor rikare, många skratt och gråt rikare går jag nu vidare. Jag flyttar hem.